torsdag 5 december 2013

11 år och 44 dagar senare...

Så har det gått ett tag igen då. 

Börjar med tjejernas utvecklingssamtal. 
För Mira flyter allt på som det ska men vi pratade lite om att hon blir retad för att inte kunna säga R riktigt bra än. 
Nu ska de dock träna mer med henne så det löser sig nog. 

Sen var det Toves tur. 
Lite nervös var jag då det inte har gått så bra i skolan under 8:an. 
Men nu har hon jobbat ikapp och är godkänd i alla ämnen + att hon har bra chans till ännu bättre i några ämnen. 
Såå himla skönt att höra!
Sen kommer vi till det sociala samspelet som man idag inte har med utan får fråga om. 
Vi måste ha gett våra barn riktigt bra värderingar att leva efter för båda får högsta betyg i att vara trevliga mot Alla och är Aldrig dum mot någon annan. 
Då blir man stolt!!!

Sen har jag hunnit fylla år och jag fick massor av fina presenter. 
Nu är det bara ett år kvar...
Innan man utan att någon ifrågasätter, får ha en jättestor fest igen ;)

Så till idag. 
Min advokat ringde och meddelade det slutgiltiga svaret efter min olycka. 
Jag är både besviken och lättad. 
Besviken över hur olyckan har satt mig i en ofrånkomlig framtid i smärta som bara bedöms till 7% och inte till de 13% som jag ville. 
Besviken över hur lite Mitt liv värderas av ett försäkringsbolag som bara håvar in pengar för allt man betalar till dem. 

Men samtidigt är jag lättad!
En lång, lång kamp är äntligen över. 
Jag har så mycket dokumentation att jag kan göra brasor flera år framåt med alla papper. 
Jag kan äntligen andas ut och släppa det här. 
Jag kan ta det här vidare men advokaten avrådde då det kommer ta minst 4 år till och om jag inte skulle vinna så står jag där med alla rättegångskostnader. 
Nej jag ger mig nu. 
Besviken? Ja. Lättad? Ja. 
Nu går livet vidare med vad det nu har att erbjuda :)

Tjingeling så länge =)