Familjen!

Nu blir det inlägg på inlägg men är man i skrivartagen så är man. 

Vi firade ju mormor som fyllde 80 år igår. 

Jag måste bara säga att jag saknar släkten många gånger. 

Det finns inga som förstår skämt bättre än dem och som kan spinna vidare på samma sätt som dem. 

Ändå glider vi längre och längre ifrån varandra hela tiden. 

Jag har själv måsta tackat nej till 2 dop och ett bröllop då annat var ivägen tråkigt nog. 

Det sista dopet fixade jag inte ens med det bagage jag bar på då. 

Men jag skulle ändå önska att det blev fler träffar då vi en gång var så nära och kan ha så fruktansvärt kul ihop. 

Att vi kan va oense i en del frågor spelar väl inte så stor roll då alla är oense om olika saker. 

Vad säger man: släkten är värst eller släkten är bäst?!

Tjingeling :)

Att ge sitt barn deras dröm men det bara blir skit...

Tänk dig att du som förälder får den möjligheten att ge ditt barn deras dröm!

Kanske inte topoftheline men ändå med möjligheten att bli något stort. 

Vi gjorde det för 2,5 år sedan och lyckligare dotter får man leta efter!

Men sen kom problemen. Han blev sparkad av hagkompisen lagom till första tävlingen skulle gå av stapeln. 

En sjukperiod innan de kunde börja om. 

Sen var det sadel. Inget passade och vi la ut en massa pengar innan vi hittade en sadel som passade, för även det mer än vi hade råd med. 

Men problemen fortsatte utan att någon hittade något fel. 

För 1,5 år sedan hittade vi en tränare som är guld värd!

Vi började om från skritt och körde stenhårt efter hennes koncept och började äntligen komma någon vart. 

De kom iväg på några tävlingar innan det brakade loss igen. 

Ponnyn går inte att galoppera på!

Veterinären Hittar inget fel på honom men pratar om ischias och svårt att hantera mjölksyra. 

Vi behandlar och behandlar men inget händer. 

Vi böjer, bänder och masserar enligt konstens alla regler och scheman men inget hjälper.  

När man ser hur den där sjukt glada lyckan i ens barns ögon börjar ändras till en galen trötthet och nästan uppgivenhet så snörs hjärtat ihop och man känner sig totalt misslyckad som förälder. 

En så himla vacker och snäll ponny vi har och en ryttare som gör allt rätt men får noll tillbaka. 

En ponny som har kapacitet att hoppa hur högt som helst men som har svårt för markarbetet. 

Nu kommer vi måsta sälja honom till någon som kan ta över arbetet och kan ge honom det han behöver. 

Tänk om man hade varit gjord av pengar ändå. 

Då kanske drömmen fortfarande hade varit den bästa hon levde i. 

Tjingeling från mig :)

Vit jul eller vad händer egentligen...

Jag ser många som skriver under på "en vit jul" just nu. 

Men är det någon som ens tror att de berörda skriver på?

Det är väl bra tänkt men låt mig förklara hur en alkolists familj fungerar. 

Jag har sen ca 6 års ålder medlat med min far i fyllan. 

Jag har trugat, flirtat och plirat med ögonen för att få honom på bra humör. 

Jag har firat nyår utomlands där han däckade vid 19-tiden av fylla och han kom ner till restaurangen (där jag hade hittat vänner) och helt enkelt sparkade mig upp för trappen till hotellrummet. 

Jo ni läste rätt, han sparkade hem mig i ilska. 

Jag skrek av smärta, ilska och förnedring medan resten av sällskapet låtsades som att inget hade hänt. 

Ändå fortsatte jag älska mannen som är min far. 

Han har hotat min make, han har knuffat omkull min dotter som nyss hade lärt sig att stå upp. 

Han har druckit när han har varit barnvakt så vi fick hämta hem den yngsta. 

Vem tror ens att "en vit jul" når fram till dem som behöver det?

Jag är idag 40 år och darrar fortfarande av rädsla när jag ser pappas nr på telefonen. 

Vad säger han idag? Vad ska jag säga? Ska det bli bråk eller lyckas jag styra undan allt?

Jag har upplevt mer än man kan föreställa sig och ser många som skriver under listan men ser faktiskt inte någon av dem som behöver skriva under som gör det. 

En elefant är alltid en elefant. 

(Jo min pappa kan och kommer säkert att läsa det här så inget är hemligt)

Tjingeling vänner :)

Ca 8 kg mat...

Ikväll hade Tove nästan hela förra klassen hemma på middag. 

Först va det tänkt att de skulle vara hos en annan men så ville de flesta va här så då blev det så. 

Jag fick aldrig ett riktigt hum om hur många de skulle bli utan bara ett: mellan 10-15. 

Köpte hem 4 kg kycklingfilé och 4 kg potatisgratäng samt sallad, sås och ca 300 g potatisklyftor. 

Vi fick gå ner till frysboxen och leta mer kött. 

Trodde vi hittade lövbiff men det var 1 kg oxfilé. 

Det gick galet mycket mat men oj va glad vi ändå är att de vill vara här!

De har ätit, badat och dansat utan en enda berusning förutom glädjen i att umgås!

Jag är mer än villig att agera ungdomsgård så länge det är så här :)

Den peng det kostar är värt så mycket mer än man kan tänka sig. 

Jag hoppas fler är villig att bjuda till och ge våra barn/ungdomar en galet kul tillvaro utan droger. 

Öppna era hem och få så mycket tacksamhet och glädje tillbaka. 

Börjar en så följer fler. 

Tjingeling från mig :)

Många funderingar.

Man får rätt många funderingar efter det man va med om. 

Nu får jag hjälp och inser iaf att jag inte är dum i huvudet. 

Min minneslucka fick jag förklarad med att hjärnan faktiskt stänger av när kroppen kämpar för livet så det är inte något konstigt alls egentligen. 

Sen fick jag förklarat att hjärnan fortfarande känner av faran så det är därför jag får panikkänslorna. 

Idag skulle Tove tävla för första gången på över ett år och shit va dåligt jag mådde. Sämre än i vanliga fall. 

Tänk er själva att ni har köpt 300 kg egen vilja som ni sätter ert barn på. 

Det är sällan det går illa men det är fortfarande 2 hjärnor som ska vilja samma sak. 

När de dessutom ska hoppa en bana med hinder tillsammans så måste det stämma. 

De som säger att ridning inte är en sport borde tänka om. Du sitter på några hundra kilo egen hjärna/ vilja som du ska bemästra. 

Jag är en stolt ponnymamma men just nu är jag lite mer rädd än vanligt. 

Framöver så vet jag att jag kommer att njuta av livet som vanligt igen men jag låter tiden ha sin gång. 

Det är sådana här gånger man funderar på att följa sina drömmar, bara sitta och pärla, utbilda sig, resa, byta jobb, ja listan är oändlig. 

Kanske man skulle hoppa huvudstupa in i något nytt där man kanske t o m lär sig något annat. 

Pengar är ett annat gissel. Får man inga pengar för det man gör är det svårt att leva. 

Imorgon ska Mira röntga tänderna så får vi se om hon får tandställning och på tisdag ska jag till kuratorn igen. 

Nästa vecka har jag tid hos sjukgymnast för nacken men det hyser jag inga stora förhoppningar till. Har det inte funkat förr lär det inte göra det nu heller. Men vem vet...

Avslutar här för den här gången. 

Ta hand om er där ute! Mia

När går det över ?

Mina ångestattacker blir bara fler och fler. När maken ligger för nära en bil, när Mira sover borta, när hon badar, när jag går över vägen osv.  

När ska det ta slut?

Vill mest bara vara i vår bubbla här hemma där vi är trygg. 

Kämpar mot smärtan i nacken med men den är jag ju van ändå, dock inte så här hårt. 

Kan man inte bara få radera allt från hjärnan och må bra?

Alla andra verkar ta det hela med ett rätt stort lugn så varför fixar inte jag det?

Är det för att jag är mamma eller är det för att jag vet nu hur nära det faktiskt var?

Kanske det beror på hur nära döden jag själv va?

Hur som helst så mår jag skit och vet inte hur jag ska tackla det. 

Någon med råd?

Tjingeling på er. 

Några dagar senare

Nu har det gått några dagar sedan all det otäcka hände. 

För mig känns det fortfarande som det nyss hände fortfarande. 

Fortfarande sover jag dåligt med mardrömmar och alla ångestattacker jag har sliter på kroppen. Att media skulle blåsa upp allt så stort var inte heller något man räknade med men telefonen har ringt konstant sedan tidningen skrev om händelsen.

Det har varit skönt att kunna prata med mamma och bästis om allt. Jag har även fått prata med pappa flera gånger och även om han är skärrad så lyckas han få mig att skratta mitt i allt. 

Känslan när alla andra frågar om det som hände är tudelad. Det är skitjobbigt men samtidigt hjälper det till att bearbeta allt som hänt.

Igår pratade jag i telefon med våra hjältar och det kändes riktigt bra fastän det var rätt nervöst att ringa upp.

Det blev rätt jobbigt då jag får höra hur räddningen gick till och att jag var så borta som jag var. Jag har alltså tappat en bit där i vattnet som jag inte har något minne av alls och då kommer insikten till en att jag var riktigt nära att förlora kampen mot vattnet. Jag har ingen aning om hur många gånger jag var under vattnet egentligen. 

Någon sa att det var tur att man har semester iaf men vem vill ha en sån här avslutning på semestern? Kan man ens kalla det här semester? Att bara må dåligt är inte semester för mig!

Sen fick ju nacken en rejäl smäll i vattnet och nu har jag lika ont hela tiden som när jag i vanliga fall har ansträngt den. 

Idag blev det klart att våra räddare ska få medalj för deras agerande. Ge dem 10 medaljer kan jag tycka. De är värda ett besök av kungafamiljen för allt de gjort!

Nu tar vi en dag i taget och låter kropp och själ försöka läka i den takt den behöver. Tittar fortfarande på 2 sår som läker från den dagen och vill bara att de försvinner. 

Rätt så tråkiga inlägg just nu men för mig är det en stor hjälp att få skriva av mig. 

Tjingeling från en trött men ändå glad Mia. 

Hur tackar man en främling för sitt liv?

Den här dagen skulle bli så bra.

Jag, Hasse och Mira for med Hasses lillasyster och hennes dotter ut mot Berga för att bada. Vi får dock höra att det är parasiter där så vi åker vidare.

Vi kommer ut till Oxsand och häpnar över hur fint det är. Solen lyser och strander är som om du skulle va utomlands.

Tjejerna hoppar raskt i havet och leker i vågorna men efter en stund så tycker vi att de är för långt ut så Hasse går för att ropa på dem.

Det är nu fasan börjar.

Han vinkar till oss innan han kastar sig ut i vattnet efter dem. Jag och Ingela rusar ut i havet efter honom, vi faller båda två på vägen ut men märker det knappt.

När vi är ca en meter ifrån Hasse som nu håller upp två rädda tjejer inser vi att vi inte kommer närmare.Vågorna håller oss fast där och vi når ej till botten.

Hasse skjutsar iväg Nathalie mot mig och jag får tag i hennes arm och skjutsar henne vidare mot Ingela som fortsätter att knuffa henne mot land. Vid det här laget är både armar och ben slut på oss så Hasse vinkar mot stranden där 3 karlar står beredda.

De kastar sig ut i vattnet och simmar ut till hjälp. En kille får tag i Ingela och Nathalie och för dem till där de bottnar innan han vänder för att hjälpa oss.

Jag är helt slut och när jag ser rädslan och tröttheten i Hasses ögon stiger paniken. Han säger till killen som hjälper honom att han är trött. En kille försöker knuffa mig framåt men varje gång han säger att vi bottnar så trycks vi lite utåt och jag når ej botten. När jag ser hur Mira och Hasse är i säkerhet känner jag äntligen botten med mina fötter. Men nu är jag så slut att tjejen som står beredd på grundare vatten måste stödja mig för benen bär mig inte.

Väl uppe får vi nu trösta tjejerna som är ordentligt skärrade över vad som har hänt.

Jag vet inte hur länge vi var i vattnet och ingen av oss kände av kylan men efteråt satt vi bara och skakade. Strupen gör så ont, det känns nästan som att någon har slagit till mig där. Troligtvis för att man försökte hålla huvudet över vattenytan.

När vi väl orkar röra på oss så går vi ner mot vattnet och då kommer en av våra räddare. Vi pratar om vad som har hänt och tackar så mycket för hjälpen men ett tack känns så futtigt när någon nyss har räddat livet på en. Sen berättar han att de fick rädda en kille på samma ställe igår.

Vi går ner för att känna på vattnet och för att visa tjejerna att det inte är farligt med havet trots det som har hänt.

Vattnet är skitkallt och jag hade defenitivt Inte badat idag om jag hade fått välja.

Där ser man vad adrenalin gör med kroppen, allt stängs av och man fokuserar bara på uppgiften.

Ta aldrig något för givet och ha Alltid uppsikt på folk i vattnet. Rätt var det är så är någon i nöd och du kan rädda liv.

Idag räddade fyra hjältar livet på oss fem och jag vet inte ens vad de heter. De kommer för alltid ha min största tacksamhet och jag kommer aldrig glömma vad de gjorde för oss idag.

Tjingeling från en utpumpad Mia.

Tiden rinner iväg helt enkelt.

Det är så länge sedan jag skrev något att jag knappt vet vad jag ska skriva.

Några veckor efter Doris död fick vi veta att hennes halvsyster skulle få kattungar så vi bestämde oss för att vi skulle köpa en ny kompis till Göran därifrån.

Den 15:e april föddes 5 st kattungar och vi fick välja först.

Såklart kunde vi inte enas om en så det fick bli 2 små katt-tjejer som kommer att flytta in hos oss om några veckor.

På påsklovet for vi till Åre på skidsemester och oj va härligt vi hade det.

Vi hade med oss Frida till fjällen och oj va många skratt det blev. Både Tove och Frida kom med så galna kommentarer under veckan så det är inte likt någonting.

Vad sägs om det här när de tittade på fotboll: Tove: där är Kevin Walker. Frida: nä det är det inte. Efter några minuters spanande på TV:n och en kommentar av Hasse utbrister Frida: Är Giffarna BLÅ!

Vi skrattade så det gjorde ont i magen efter det.

Vi hann med en hel del under veckan som t ex: Åre chokladfabrik, bilturer, bad på Holiday Club (som vi inte blev så imponerade av. Dyrt, litet och luktade skit helt enkelt.), massa skidåkning såklart, mat- och bartömning och till sist deltog alla utom jag i tävlingen Skutskjutet.

Mira va lite orolig innan men efter loppet när hon hade fått sin medalj så va hon jättestolt.

Dagen innan tävlingen slog Frida på en rejäl vurpa så ena tummen svällde upp till dubbel storlek men hon skulle inte åka till någon läkare.

Efter tävlingen fick hon så lov att åka dit och naturligtvis blev det gips då en benbit hade lossnat i tummen.

Vi bodde iaf helt suveränt med bastu och stor terass så veckan blev så bra som vi hade hoppats på.

Vi kommer definitivt att åka hit igen.

I samma veva som vi for till fjällen började Puzzel bli så där springig och konstig igen så när vi kom hem for vi till PH-vet med honom.

Det visade sig att han hade flera inflammationer så vi fick behandla honom på en gång.

Det som är kul är att enligt veterinären är Puzzel så fin och har så fina steg att han va en på fem som han såg per år.

Vid återbesöket och andra behandlingen säger han att vi inte behöver komma tillbaka någon fler gång då Puzzel hade svarat otroligt bra på första behandlingen.

Skönt, nu kanske de kan ta några steg i rätt riktning igen.

Jag själv då, hur mår jag?

Jag mår både toppen och skit om man säger så. Jag känner mig stressad över vissa saker och det leder till bröstsmärtor, magont, eksem och ännu större smärta i huvud och nacke än vanligt.

Jag försöker tänka på annat men det är svårt.

Man ska inte behöva kämpa för självklara saker helt enkelt.

Ska man fokusera på det positiva så är ändå det mesta bra med livet just nu.

Vi hittar på en massa med familjen och det är det som räknas ändå. Så länge man har kärleken och glädjen till varandra spelar resten som ingen roll.

Jag har Hasse som jag älskar otroligt mycket och vi har våra älskade vackra tjejer, vi är (förutom min skada) friska och mår bra så vad mer kan man begära av livet? =D

För någon vecka sedan va vi med i något rasande roligt. Vi var med i Sundsvalls matstafett.

Vi var lite skeptiska från början men vi hade så galet roligt med en massa trevliga människor att det inte var likt någonting.

Vi kommer definitivt vara med på detta igen!

Även detta år var jag och Mira med i hattparaden och Mira vann barnklassen med sin hatt. Det är jättekul när hon vinner men pressen ökar på mig varje år ;)

Hon börjar bli en veteran i hattparaden trots att hon bara är 10 år.

Nu är det sista skolveckan innan tjejerna får sommarlov och det känns både kul och vemodigt.

Tove går ut 9:an och jag vet vad hon känner. För nog kommer man ihåg hur det kändes att ta farväl av alla kompisar samtidigt som man har längtat efter just den här dagen i flera år.

Jag hoppas att de kan behålla kontakten för de är en underbar klass.

Mirapira går ut 3:an och slutar på fritids. Det är alltså ett stort steg för henne i livet med. Till hösten byter hon mentor och börjar alltså i "mellanstadiet"

Ett lååångt inlägg blev det men nu är det gjort iaf :)

Två veckor kvar till semestern!

Tjingeling alla glada så hörs vi när vi ses ;)

Faan, det kan bara inte va sant! (Ett inlägg från mars månad)

Hittade igen den här texten från i mars men som ej blev upplagd så jag lägger upp den idag.

Vi hade en så bra fredag med restaurangbesök i Stockholm under tiden Tove var med en kompis på Avicii i Tele2-arena.

På lördagen shoppade tjejerna loss innan vi styrde kosan hemöver.

Vi kom hem vid 20:30 och blev mött av 2 både glada och lite sura katter.

De gick ut en stund men kom rätt snabbt in igen och ville gosa.

Vid 21:45 gick jag ut på altan för att röka och Doris gick med.

Då jag fick en så obehaglig känsla över att hon gick ut försökte jag ropa tillbaka henne men hon gick vidare.

22:15 gick jag ut och ropade på henne och hon svarar med ett mjau som bara tyder på att något är fel och jag hittar henne under altanen där hon ligger i en konstig ställning.

Jag ropar efter Tove och en ficklampa och ser att vi måste få fram henne.

Hon kravlar sig upp själv och Tove säger att hon måste ha brutit benet.

Tove bär in henne till badrummet medan jag ringer djursjukhuset.

Då Doris tyvärr inte är försäkrad så säger hon att priset kommer att starta på 3800:- då det är helgjouren som måste kolla på henne. 

Som att jag bryr mig, hon kan inte ligga som hon ligger ändå.

Lillgumman kryper själv in i buren och på väg till djursjukhuset håller hon fast mitt finger med tassen samtidigt som hon tittar på mig och liksom frågar vad som händer.

Väl på djursjukhuset säger de att hon har brutit ryggen och är lam i båda bakbenen så det enda vi kan göra är att låta henne somna in.

Vi beslutar att hon ska få en enskild kremering så att vi kan begrava henne till sommaren.

Det har snart gått en vecka och man väntar hela tiden på att hon ska komma och prata med oss.

Mira har det jättejobbigt så vi ritar, pysslar och tittar på kort. Det gör det lättare för henne att förstå att Doris är borta.

Göran går runt och letar henne på alla ställen hon brukar vara på och man kan se hur han saknar henne.

Jag har haft katter nästan hela livet men det har Aldrig känts så här tungt.

Hon va så himla speciell med sitt prat, hur hon gömde sig och skämdes när hon gjort fel, hur hon skulle hänga över axeln på en, med att hon kunde kommandot sitt och hur hon kom springandes när man sa: ska vi leka lampan.

Vi kommer aldrig få en katt som henne igen.