Många funderingar.

Man får rätt många funderingar efter det man va med om. 

Nu får jag hjälp och inser iaf att jag inte är dum i huvudet. 

Min minneslucka fick jag förklarad med att hjärnan faktiskt stänger av när kroppen kämpar för livet så det är inte något konstigt alls egentligen. 

Sen fick jag förklarat att hjärnan fortfarande känner av faran så det är därför jag får panikkänslorna. 

Idag skulle Tove tävla för första gången på över ett år och shit va dåligt jag mådde. Sämre än i vanliga fall. 

Tänk er själva att ni har köpt 300 kg egen vilja som ni sätter ert barn på. 

Det är sällan det går illa men det är fortfarande 2 hjärnor som ska vilja samma sak. 

När de dessutom ska hoppa en bana med hinder tillsammans så måste det stämma. 

De som säger att ridning inte är en sport borde tänka om. Du sitter på några hundra kilo egen hjärna/ vilja som du ska bemästra. 

Jag är en stolt ponnymamma men just nu är jag lite mer rädd än vanligt. 

Framöver så vet jag att jag kommer att njuta av livet som vanligt igen men jag låter tiden ha sin gång. 

Det är sådana här gånger man funderar på att följa sina drömmar, bara sitta och pärla, utbilda sig, resa, byta jobb, ja listan är oändlig. 

Kanske man skulle hoppa huvudstupa in i något nytt där man kanske t o m lär sig något annat. 

Pengar är ett annat gissel. Får man inga pengar för det man gör är det svårt att leva. 

Imorgon ska Mira röntga tänderna så får vi se om hon får tandställning och på tisdag ska jag till kuratorn igen. 

Nästa vecka har jag tid hos sjukgymnast för nacken men det hyser jag inga stora förhoppningar till. Har det inte funkat förr lär det inte göra det nu heller. Men vem vet...

Avslutar här för den här gången. 

Ta hand om er där ute! Mia

När går det över ?

Mina ångestattacker blir bara fler och fler. När maken ligger för nära en bil, när Mira sover borta, när hon badar, när jag går över vägen osv.  

När ska det ta slut?

Vill mest bara vara i vår bubbla här hemma där vi är trygg. 

Kämpar mot smärtan i nacken med men den är jag ju van ändå, dock inte så här hårt. 

Kan man inte bara få radera allt från hjärnan och må bra?

Alla andra verkar ta det hela med ett rätt stort lugn så varför fixar inte jag det?

Är det för att jag är mamma eller är det för att jag vet nu hur nära det faktiskt var?

Kanske det beror på hur nära döden jag själv va?

Hur som helst så mår jag skit och vet inte hur jag ska tackla det. 

Någon med råd?

Tjingeling på er. 

Några dagar senare

Nu har det gått några dagar sedan all det otäcka hände. 

För mig känns det fortfarande som det nyss hände fortfarande. 

Fortfarande sover jag dåligt med mardrömmar och alla ångestattacker jag har sliter på kroppen. Att media skulle blåsa upp allt så stort var inte heller något man räknade med men telefonen har ringt konstant sedan tidningen skrev om händelsen.

Det har varit skönt att kunna prata med mamma och bästis om allt. Jag har även fått prata med pappa flera gånger och även om han är skärrad så lyckas han få mig att skratta mitt i allt. 

Känslan när alla andra frågar om det som hände är tudelad. Det är skitjobbigt men samtidigt hjälper det till att bearbeta allt som hänt.

Igår pratade jag i telefon med våra hjältar och det kändes riktigt bra fastän det var rätt nervöst att ringa upp.

Det blev rätt jobbigt då jag får höra hur räddningen gick till och att jag var så borta som jag var. Jag har alltså tappat en bit där i vattnet som jag inte har något minne av alls och då kommer insikten till en att jag var riktigt nära att förlora kampen mot vattnet. Jag har ingen aning om hur många gånger jag var under vattnet egentligen. 

Någon sa att det var tur att man har semester iaf men vem vill ha en sån här avslutning på semestern? Kan man ens kalla det här semester? Att bara må dåligt är inte semester för mig!

Sen fick ju nacken en rejäl smäll i vattnet och nu har jag lika ont hela tiden som när jag i vanliga fall har ansträngt den. 

Idag blev det klart att våra räddare ska få medalj för deras agerande. Ge dem 10 medaljer kan jag tycka. De är värda ett besök av kungafamiljen för allt de gjort!

Nu tar vi en dag i taget och låter kropp och själ försöka läka i den takt den behöver. Tittar fortfarande på 2 sår som läker från den dagen och vill bara att de försvinner. 

Rätt så tråkiga inlägg just nu men för mig är det en stor hjälp att få skriva av mig. 

Tjingeling från en trött men ändå glad Mia.