För mig känns det fortfarande som det nyss hände fortfarande.
Fortfarande sover jag dåligt med mardrömmar och alla ångestattacker jag har sliter på kroppen. Att media skulle blåsa upp allt så stort var inte heller något man räknade med men telefonen har ringt konstant sedan tidningen skrev om händelsen.
Det har varit skönt att kunna prata med mamma och bästis om allt. Jag har även fått prata med pappa flera gånger och även om han är skärrad så lyckas han få mig att skratta mitt i allt.
Känslan när alla andra frågar om det som hände är tudelad. Det är skitjobbigt men samtidigt hjälper det till att bearbeta allt som hänt.
Igår pratade jag i telefon med våra hjältar och det kändes riktigt bra fastän det var rätt nervöst att ringa upp.
Det blev rätt jobbigt då jag får höra hur räddningen gick till och att jag var så borta som jag var. Jag har alltså tappat en bit där i vattnet som jag inte har något minne av alls och då kommer insikten till en att jag var riktigt nära att förlora kampen mot vattnet. Jag har ingen aning om hur många gånger jag var under vattnet egentligen.
Någon sa att det var tur att man har semester iaf men vem vill ha en sån här avslutning på semestern? Kan man ens kalla det här semester? Att bara må dåligt är inte semester för mig!
Sen fick ju nacken en rejäl smäll i vattnet och nu har jag lika ont hela tiden som när jag i vanliga fall har ansträngt den.
Idag blev det klart att våra räddare ska få medalj för deras agerande. Ge dem 10 medaljer kan jag tycka. De är värda ett besök av kungafamiljen för allt de gjort!
Nu tar vi en dag i taget och låter kropp och själ försöka läka i den takt den behöver. Tittar fortfarande på 2 sår som läker från den dagen och vill bara att de försvinner.
Rätt så tråkiga inlägg just nu men för mig är det en stor hjälp att få skriva av mig.
Tjingeling från en trött men ändå glad Mia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar