Nu får jag hjälp och inser iaf att jag inte är dum i huvudet.
Min minneslucka fick jag förklarad med att hjärnan faktiskt stänger av när kroppen kämpar för livet så det är inte något konstigt alls egentligen.
Sen fick jag förklarat att hjärnan fortfarande känner av faran så det är därför jag får panikkänslorna.
Idag skulle Tove tävla för första gången på över ett år och shit va dåligt jag mådde. Sämre än i vanliga fall.
Tänk er själva att ni har köpt 300 kg egen vilja som ni sätter ert barn på.
Det är sällan det går illa men det är fortfarande 2 hjärnor som ska vilja samma sak.
När de dessutom ska hoppa en bana med hinder tillsammans så måste det stämma.
De som säger att ridning inte är en sport borde tänka om. Du sitter på några hundra kilo egen hjärna/ vilja som du ska bemästra.
Jag är en stolt ponnymamma men just nu är jag lite mer rädd än vanligt.
Framöver så vet jag att jag kommer att njuta av livet som vanligt igen men jag låter tiden ha sin gång.
Det är sådana här gånger man funderar på att följa sina drömmar, bara sitta och pärla, utbilda sig, resa, byta jobb, ja listan är oändlig.
Kanske man skulle hoppa huvudstupa in i något nytt där man kanske t o m lär sig något annat.
Pengar är ett annat gissel. Får man inga pengar för det man gör är det svårt att leva.
Imorgon ska Mira röntga tänderna så får vi se om hon får tandställning och på tisdag ska jag till kuratorn igen.
Nästa vecka har jag tid hos sjukgymnast för nacken men det hyser jag inga stora förhoppningar till. Har det inte funkat förr lär det inte göra det nu heller. Men vem vet...
Avslutar här för den här gången.
Ta hand om er där ute! Mia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar