Den här dagen började inte nå vidare direkt. Efter en natt med många uppvaknanden så sov jag så klart över.
I mitt töcken av nyvakenhet och smärta så for jag runt som en yr höna för att väcka tjejer och få mig själv i hyfsat skick. Drog i mig 2 tabletter och inväntade att smärtan skulle stillas något. Det gjorde den inte. Tjejerna blev lite sena och när jag själv kom till jobbet kunde jag knappt hitta rätt på bokstäverna på tangentbordet. Det är jobbigt att räkna timmarna tills att man får ta nya tabletter.
Det är ytterst sällan som jag gnäller över mitt tillstånd men dagar som denna så funderar jag.
Det har gått 9 år sedan krocken och jag mår inte något bättre idag. Trots de sjukt smärtsamma behandlingar jag gör.
Det är då mina tankar går till den andra föraren, mår den som jag eller har den ett fullt fungerande liv?
Jobbar den bara 50% för att ens klara av resten av dagen. Har den måstat neka sina barn att ta hem kompisar för att den mår dåligt eller att den inte kan städa?
Kan den personen göra något så enkelt som att gå på bio? Eller måste den förbereda sig mentalt flera dagar före en fest?
Måste den personen köpa allt porslin på IKEA för att koordinationen är så dålig att man slår sönder allt när man ställer in i skåpet?
Sover den på nätterna, eller är den personen också vaken ofta pga smärta?
Jag kan rabbla en hel massa saker som jag inte klarar längre men tyvärr så är minnet en del av mitt problem och det är väl tur det. För man vill inte tänka på livet innan smällen.
Men vet ni vad? Jag hoppas verkligen att den andra personen Har ett fullt fungerande liv! Jag önskar Ingen den smärtan och den hopplöshet man ibland känner.
Nu har jag iaf fått vräka ur mig en massa så nu tar vi nya tag.
De som känner mig vet att jag är en glad person med mycket humor och den personen tänker jag fortsätta vara.
Så med staken i fönstret, kulorna i grenen och skinkan i ugnen ser jag fram emot en härlig jul.
Tjingeling =)
I mitt töcken av nyvakenhet och smärta så for jag runt som en yr höna för att väcka tjejer och få mig själv i hyfsat skick. Drog i mig 2 tabletter och inväntade att smärtan skulle stillas något. Det gjorde den inte. Tjejerna blev lite sena och när jag själv kom till jobbet kunde jag knappt hitta rätt på bokstäverna på tangentbordet. Det är jobbigt att räkna timmarna tills att man får ta nya tabletter.
Det är ytterst sällan som jag gnäller över mitt tillstånd men dagar som denna så funderar jag.
Det har gått 9 år sedan krocken och jag mår inte något bättre idag. Trots de sjukt smärtsamma behandlingar jag gör.
Det är då mina tankar går till den andra föraren, mår den som jag eller har den ett fullt fungerande liv?
Jobbar den bara 50% för att ens klara av resten av dagen. Har den måstat neka sina barn att ta hem kompisar för att den mår dåligt eller att den inte kan städa?
Kan den personen göra något så enkelt som att gå på bio? Eller måste den förbereda sig mentalt flera dagar före en fest?
Måste den personen köpa allt porslin på IKEA för att koordinationen är så dålig att man slår sönder allt när man ställer in i skåpet?
Sover den på nätterna, eller är den personen också vaken ofta pga smärta?
Jag kan rabbla en hel massa saker som jag inte klarar längre men tyvärr så är minnet en del av mitt problem och det är väl tur det. För man vill inte tänka på livet innan smällen.
Men vet ni vad? Jag hoppas verkligen att den andra personen Har ett fullt fungerande liv! Jag önskar Ingen den smärtan och den hopplöshet man ibland känner.
Nu har jag iaf fått vräka ur mig en massa så nu tar vi nya tag.
De som känner mig vet att jag är en glad person med mycket humor och den personen tänker jag fortsätta vara.
Så med staken i fönstret, kulorna i grenen och skinkan i ugnen ser jag fram emot en härlig jul.
Tjingeling =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar